/ Barn & familj /

Ja, vi lever!

Det ekar tomt här, jag vet. Helt ärligt så har jag inte haft någon lust att skriva. Motivationen kommer och går förmodar jag!

Hur som helst så har dagarna flutit på. Vi har hälsat på mina föräldrar, firat fyra familjemedlemmar från Markus familj som har fyllt år, umgåtts med vänner och tagit oss ut på promenader. Bara för att nämna lite av det som har fyllt våra dagar.

Jag bestämde mig för att det var dags att klippa Haileys hår och därmed ta bort hockeyfrillan. Riktigt bra blev det. Vilken skillnad det blev! Hon blev så mycket större på någe vis.

Vi lägger projektet "Sluta amma" på hyllan en stund. Som min farmor sa; "Det kommer lösa sig av sig självt".
Huvudsaken är att vi har en nöjd och glad liten tjej!

Nu när höstmörkret har kommit så har vi börjat tända ljus inomhus, och det är så himla mysigt!

De senaste två veckorna känns det som att Hailey har spurtat i sin utveckling. Flera nya ord har hon lärt sig. Hon kan bland annat: mamma, pappa, titta, klocka, jacka, docka, bok, boll, strumpa, nej. Och nam-nam betyder mat!
Hon har börjat klättra på sina egna möbler, eftersom dem är lagom stora för henne. Så man måste verkligen passa henne nu!
Hon "lagar" mat med sitt kök och utrustning och låter sina gäster få smaka. Hon tar även hand om sina dockor genom att bära på dom och pussa och krama dom.
Hon springer till fönstret flera gånger per dag och ropar efter "pappa". Då vill hon kolla ut för att se om han kommer hem. När hon sen får syn på honom så springer hon fort som bara den till hallen och möter upp honom.
Hailey har även blivit mindre blyg. Nu när vi får besök (från folk hon känner) så går hon fram och hälsar och ger en kram.
Vi är väldigt stolta över vår dotter!

/ Barn & familj /

Jag bjuder på lite bilder

/ Barn & familj /

Projekt: Sluta amma

Igår skulle jag och Hailey sluta amma. Hon vill gärna ammas till sömns och har gjort det sen hon föddes. Hon tar varken napp eller välling, och dessa har vi provat att ge henne vid flera olika tillfällen.
Själva amningen i sig är inte jobbig. Det har funkat i princip felfritt, vilket jag är otroligt tacksam över.

Men nu kände både jag och Markus att det kanske är dags att vänja av det. Både för min skull (så jag inte behöver känna mig låst, utan jag kan åka iväg på kvällen om jag skulle vilja), och för Markus skull (så han kan vara mer delaktig vid nattningarna).

Så igår bestämde vi att vi skulle ge det ett försök. När det var dags för Hailey att sova middag efter lunchen så packade jag ner henne i vagnen och tog en runda i spåret. Hon somnade utan gnäll efter tio minuter! Detta trodde jag ALDRIG. Det var sååå längesen hon somnade i vagnen på det sättet. Jag hade bäddat ner henne i åkpåsen, så det blev kanske extra mysigt för henne?
Hur som helst så var det skönt att veta att hon faktiskt KAN somna utan tutte när vi är hemma på dagarna. Är vi ute och ränner så brukar hon sova i bilen och då ammas hon ju inte heller. Men är vi på hemmaplan har hon alltid ammats.

Resten av dagen gick också bra. Hon verkade hyfsat nöjd och glad. Efter middagen gick vi hem till Haileys gudföräldrar för att fira Robin som fyllde år. Där gick det också bra. Hon lekte och busade.

Vi kom hem vid 19:30 och då var det dags för det jag fruktade mest; nattningen. Vi gjorde hon henne redo för natten och sen gjorde jag ett försök. Hon somnade (utan tutte) på tio minuter. Jag behövde gå in till henne en gång under kvällen, och då kunde hon somna om utan att amma.

Men sen strax innan 22:00 vaknade hon och var otröstlig. Hon slet i mitt linne och buffade ansiktet mot mitt bröst. Hon grinade nästan i panik. Det var tutten hon ville ha...
Jag började grina, för jag tyckte att det var så hemskt att inte ge henne det hon ville ha. Tutten har blivit hennes trygghet... jag grät för att jag kände mig som världens dummaste mamma.
Markus tog över efter en stund, men hon vägrade att somna. När det hade gått över en timme med panikskrik så gav mammahjärtat upp... hon fick det hon ville ha, trots att vi hade bestämt oss för att stå emot... frågan jag ställer mig idag är: var jag för svag? Skulle jag ha stått emot min dotters skrik? Kommer det vara värt det?

Du som läser detta, har du något råd? Tips?